Från altanbrädor till koja i skogen
Det började som så många andra sommarprojekt (och inte denna gång lika stort och komplicerat som när familjen skulle söka visum USA): ett gäng nya trallbrädor, några burkar träolja och en ambition att få altanen att kännas som ny. Solen sken, skruvdragaren låg laddad, och det kändes faktiskt lite roligt att sätta igång.
Men så dök barnen upp.
Först stod de och tittade. Sen ville de hjälpa till. Och plötsligt, mitt i allt mätande och skruvande, hörde jag frågan som förändrade hela planen:
”Kan vi bygga en koja också?”
Jag kunde ha sagt nej. Jag hade ju ett mål. En lista. En deadline (nåja, en inre sådan). Men något med deras förväntansfulla blickar och det där somriga humöret fick mig att le och svara:
”Ja, vi gör det.”
Från restbitar till drömkoja
När man bygger med trä blir det alltid över lite spill. Korta bitar, sneda kap, udda brädor som inte passar in någon annanstans. De bitarna fick nu nytt liv. Vi bar dem till skogskanten, inte långt från huset, och började fundera på hur vår koja skulle se ut.
Det blev inte stort, inte rakt, inte särskilt väderbeständigt – men det blev en koja. Med små fönsterhål, ett halvt tak och en dörr som knarrade när man öppnade den. Och framför allt: den blev byggd tillsammans.
Barnen målade insidan med gamla färgburkar vi hittade i förrådet. De hängde upp en liten gardin av ett trasigt lakan och tog med sig filtar, böcker och kex dit ut. Helt plötsligt blev det deras plats. Ett eget hus i miniatyr.
Renovering i två riktningar
När jag återvände till altanen några dagar senare såg jag på projektet med nya ögon. Träet kändes varmare. Inte bara för att det var vackert eller gediget, utan för att det påminde mig om något – att renovering inte alltid handlar om att bli klar.
Ibland handlar det om vad som händer på vägen.
Om samtalen som uppstår när man håller i varsin ände av en bräda. När man glömmer koden till passersystem Stockholm och får ringa pappa, som måste åka hela vägen från jobbet. Om skrattet när någon råkar måla sig själv istället för träet. Om glädjen i att skapa något med händerna – inte bara för att det måste göras, utan för att det kan.
En koja som aldrig blev klar
Kojor blir sällan färdiga. Det är lite av deras grej. Vår har nu fått en gungande gren som ”hängmatta”, ett snett tillbyggt torn (mest av grenar och tejp), och nya idéer bubblar varje dag.
Jag avslutade altanen till slut. Den blev riktigt fin. Men det jag minns mest från sommaren är nog ändå doften av sågspån i skogen, små skratt bakom en trädstam och känslan av att ha byggt något enkelt – men stort.…